Visselblåsare – medarbetare som vill skada verksamheten eller medarbetare som värnar den starkt?
Min erfarenhet av visselblåsare är att de är engagerade medarbetare. De känner väldigt starkt för verksamheten och dess varumärke. De har också varit ytterst kompetenta. Jag har själv varit en visselblåsare och vet att det tyvärr kräver både styrka och mod att våga göra sin röst hörd i många organisationer. Trots att du längre fram får bekräftelse på att du hade rätt – kan priset redan ha blivit rejält dyrt. Jag har mött både ledningsgruppsmedlemmar och chefer som inte varit mogna att möta en verklighet inom den egna organisationen utifrån ett negativt kritiskt perspektiv. I vissa fall har även avsändaren i sig spelat roll – en kvinnlig anställd utan chefstitel. Andra har påvisat allvarliga brister eller oförmåga i bedömning och handling i hanteringsförfarandet. Ofta tar det tid innan allvarliga brister märks utanför verksamheten. När de väl har märkts har medierubrikerna redan kommit.
Jag har mött människor i ledande ställning som valt att se visselblåsare som något obekvämt eller som någon som varit mindre viktig att lyssna på. De har fått uppleva kostsamma följder. Några av verksamheterna finns inte kvar i dag. Andra har fått möta tuffa medierubriker som krävt sin kompetens i krishantering. En kompetens några av dem brustit i och som blivit kännbart för både ledningens trovärdighet och varumärkets renommé.
Ledningsgruppsmeriterna må vara många och på pappret fina men om du sitter i en organisationsledning gäller det att förstå vikten av och klara av att möta kritik från medarbetare. Reaktionerna och kritiken från dem kan vara känslofyllda. Det handlar ju om engagerade medarbetare. Trovärdighet, förtroende och tillit står på spel. Och det kan kosta riktigt dyrt för en ledning att gå fel här. Medarbetarna arbetar nära verksamheten. De kan sina jobb och har lätt för att känna av när något är fel eller på gång att gå fel. De känner mullret i marken långt innan vulkanen bryter ut.
En ledning får aldrig avskärma sig från sin egen verksamhet. De får aldrig sluta att lägga örat mot marken. Risken att tappa greppet om verksamheten och med det gå miste om viktig information är alldeles för stor. Ledningsmedlemmar och chefer behöver vara självreflekterande och självkritiska för att förbättra och utveckla verksamheten de är med och leder.
Det är tufft på toppen. Det kräver sitt ansvar. Ingen har sagt något annat. Men det är riktigt spännande också!